I går var jag och skrev kontrakt på en lägenhet. Efter jul kommer jag att vara särbo. Det har gått jättesnabbt, men ändå har det varit på gång länge.
Förra hösten började maken tvivla på vårt förhållande, men kom fram till att det nog var hos honom "problemet" låg, och inte mellan oss.
I augusti berättade han åteiren att han var osäker. Den här gången var det "värre" och han visste inte ens om han ville att vi ska vara tillsammans. Efter många och långa samtal kom vi så fram till att vi skulle ge det en chans och
under hösten har vi enligt mitt tycke kommit varandra närmare och haft en äkta känsla.
I lördags var det så dax igen. Maken tyckte inte att vi kommit närmare varandra och han har överhuvudtaget inga kärlekskänslor för mig. Efter en lång kväll och natt kom vi fram till att det bästa vore om vi flyttar ifrån varandra nu medan vi fortfarande tycker om varandra som vänner. Så får min man i lugn och ro hitta tillbaka till sig själv och vad han vill med livet.
Beskedet slår ner som en bomb i vår omgivning. Alla, mej själv inkluderad, har tyckt att vi haft ett stabilt äktenskap. Vi kan prata med varandra om ALLT, vi är goda vänner, vi har tills för en vecka sedan haft mycket närhet med många kramar i vardagen och så. Jag har dock insett att jag tog beslutet i augusti att om det händer igen kommer jag att flytta. Det är psykiskt påfrestande att inte vara helt säker i relationen, att inte veta hur den andre känner.
När vi pratade om hösten kom vi fram till att vi haft helt olika mentala bilder. När vi bestämde oss för att förbättra vår relation och vår närhet skapade jag en bild av hur jag vill ha det och sedan har jag låtit den bilden inspirera mig i vardagen. Min man har tänkt "jag försöker och så får jag se om det känns bättre" och så har han gått och funderat och känt efter. Där jag har samlat på det positiva har han bara noterat det negativa. Därför har vi också helt olika upplevelser av den här hösten.
De senaste åren har ju varit extremt tuffa för min man. Och egentligen är det nog väntat att det skulle komma någon reaktion nu när jag är självständig igen. Jag har pratat med honom om att han borde gå och prata med någon, och han var faktiskt på ett samtal men kom fram till att det inte behövdes. Nu när det har gått så långt att han inte alls vet vad han vill eller känner så inser han att han nog behöver proffesionell hjälp trots allt. Vi har bokat tid för familjerådgivning och jag hoppas att han därigenom kan få enskilda samtal också. För jag är klar över mig själv och vad jag vill, så det är inte hos mej "problemet ligger".
Det är ju svårt att se det själv, men min man säger att jag är en helt annan person idag och att han tycker att vi har kommit ifrån varandra. Han har inte hängt med riktigt på färden.
Mina känslor är blandade:
Jag är oerhört ledsen. Jag kommer att sakna vårt liv tillsammans. Jag kommer sakna att ha honom nära mig - både fysiskt och i samtal. Och det gör ont i mig när jag tänker på barnen.
Jag är stolt över att vi tar tag i vår relation. Genom att separera och samtidigt gå i parterapi så gör vi det vi tror är bäst för oss. Som par och som individer.
Jag är förväntansfull för vad som ska komma. Förhoppningsvis kommer vi att hitta tillbaka till varandra och då kommer vi att få en ännu bättre relation. Och blir det inte så så blir det bra ändå.
Det är spännande att få prova mina vingar. Vilken utmaning för mej att klara mej själv.
Det är roligt med en egen lägenhet. Jag har aldrig bott ensam så det ska bli skoj att få inreda helt efter eget huvud.
Dessutom känns det bra att min man börjat fundera på stora frågorna och tar tag i sitt mående. Han har t.o.m. börjat med den mentala träning som finns i min PUMT-kurs.
Men mest är det såklart tråkigt. Men jag försöker att se det som en början på något nytt.
Apropå snabbheten som jag inledde med: i söndags beslutade vi oss för separation och jag hittade en passande lägenhet i ett barnvänligt område. I måndags var jag och tittade på lägenheten och på eftermiddagen ringde mäklaren och berättade att jag vunnit budgivningen. Jag kontaktade banken och igår skrev jag på alla papper.
Första december blir lägenheten min, men jag ska inte flytta förrän efter jul. Vi tror att det blir bäst så för barnen. Tanken är att även maken ska flytta till samma område när huset är sålt. Och vi är som sagt särbos, och inte separerade. En viktig skillnad!
